Snart är semestern slut.

Nu börjar det bli dags snart. På måndag. Mindre än en vecka. Jobb efter semestern. Jag är inte alls redo, och skulle helst vilja vara hemma minst lika länge till och samla kraft och energi. Glädjs åt min fina kollega som nyss fått en ljuvlig dotter och får vara hemma och njuta av henne i ett år. Blev också glad när min andra kollega skrev på facebook att hon saknade mig. Jag förstår att det har varit tufft för henne när hon varit ensam i några veckor, jag vet själv hur det känns - och hur det kommer kännas efter nästa vecka när hon går på semester. Men en vecka tillsammans får vi i alla fall och jobba på, teamwork!

Utan mina fina kollegor så hade jag nog inte pallat, det är så många faktorer som gör att jobbet ibland känns tungt och övermäktigt. Som att trampa i havregrynsgröt. Men många av de människor jag möter i mitt jobb som kommer och är i tuffa situationer är så himla roligt att jobba tillsammans med! Att tro på de personer som ingen annan tror på. Det är ju därför jag jobbar med människor.

Jag har stora förhoppningar på hösten, och försöker verkligen tänka positivt. Vidareutveckling är a och o för att man skall trivas på sitt arbete. Mycket spännande. Och jag ska få gå en spännande kurs via jobbet också.

Ni märker att jag verkligen försöker med positivt tänkande?

Jag förstår inte.

Visst, barnet är gulligt och så det är de flesta barn. Men varför denna hysteri kring klippet? Jag tycker det mest låter skrikigt, och mer kan man kanske inte begära av en 3-åring. Jag kanske skulle lägga upp ett klipp där jag sjunger Manboy, men då skulle nog folk ringa polisen istället för Aftonbladet.


 

Jag saknar skrivandet.

Jag saknar skrivandet. Jag skrev mycket förut. Noveller, artiklar och dikter. Jag törs faktiskt säga att jag var rätt bra på det. Nu vet jag inte om jag är bra på det. Flera somrar när jag läste på gymnasiet jobbade jag på Norrköpings Tidningar i Finspång och trivdes jättemycket.

Jag minns när min fina lärare på Marieborgs Folkhögskola sa åt mig att inte tappa skrivandet, efter att jag sagt att jag skulle söka in på socionomprogrammet. Jag lovade henne. Men jag höll inte det löftet. Kanske ska jag börja skriva igen. Köpa en anteckningsbok och börja skriva ned de tankarna som man kanske inte skriver på sin blogg, och så får vi hoppas att de landar i diktform.

Ja, så ska jag göra.

Sommaren är kort.

Nu är jag på gränsen till bitter. Jo, faktiskt. Jag har semester, sedan drygt två veckor. Det är en välbehövlig semester av flera olika anledningar. Den kom i rätt tid så att säga. På sin semester (läs: sommarsemester) så är det meningen att man ska bada, sola, klippa gräsmattan och bli solbränd, dricka saft och äta bullar och kanske åka ut och fiska. Sommarsaker.

Glöm det 2012.

Regn, regn, regn till förbannelse. Sol i någon timme max (gångerna det har hänt kan jag räkna på ena handen), och sedan det där sabla regnet igen. Det är orättvist och jag blir sur.

Men kollegan börjar sin semester for real på måndag, och hon har sagt att solen ska komma då. Jag uppfattar henne som en ärlig och klok person, så jag räknar iskallt med att värmen kommer då. Jag har ju ändå en semestervecka kvar, och hoppet är det väl det sista som överger en. Solen övergav mig när jag började min semester.