Ha lite förbaskat perspektiv!

Nu är det jul igen och svenskarna konsumerar som aldrig förr. Jag kan själv gå till överdrift med julklappsinköp och dylikt. Jag köper massor med julmat, och det blir alltid massor över. Jag köper massor med julklappar, främst till sonen. Hans rum är fullt med saker. Han leker med hälften.
Jag har alltid varit medveten om att i tredje världen finns det barn som inte ens har mat för dagen, som är så svaga i sina små kroppar av hunger att de inte orkar stå, inte orkar följa med sin mamma eller pappa för att hämta vatten. Men idag sjönk det in på riktigt. På riktigt! Vad *** håller vi på med egentligen? Hur jäkla svårt skall det vara att hjälpa varandra? Ingen skall behöva gå hungrig i världen, om världens resurser fördelades jämt skulle alla ha mat för dagen.


 

Och nu finns det säkert något förbaskat pucko som tycker att vi inte skall behöva lida för det. Nej, det är sant. Men det är en stor skillnad att ligga och vrida sig i hunger, och i värsta fall dö än att ha möjlighet att köpa ditten eller datten för att man har lust. Ursäkta om jag låter hetsig, men jag blir så äcklad och ledsen över storkonsumtionen som jag själv deltar i. Men jag har äntligen, efter 28 år fått lite RIKTIGT perspektiv och vill GÖRA NÅGOT. Jag är månadsgivare till diverse föreningar och har skaffat ett fadderbarn. Men sen då? Vad kan man göra mer? Det finns hemlösa i Sverige också som går hungriga.

Vi måste göra någonting...NU!

Lögnen om tandfén.

Sonen har börjat tappa tänder. Sin första tand tappade han för ett tag sen, och den är fint sparad i en silverask med graveringen "min första tand". Sin andra tand tappade han idag på dagis, den har varit lös ett bra tag.

När jag hämtade på dagis idag så visade han stolt upp påsen med tanden. Fröken log och sa att hon hoppades att tandfén har en guldpeng redo. Sånt får man vara beredd på sa hon.
Jag smsade snabbt till sambon och förklarade läget och frågade om han hade några småpengar på sig.
Nä, svarade han. Jag hade själv inget löst på mig och kände inte för att gå bort till Willys för det. Det borde jag kanske ha gjort, det skulle nämligen visa sig bli dyrt.
Jag är mycket för traditioner, och tycker det är så oerhört mysigt med sägner som tomten, och tandfén. Väl hemma funderar jag på hur vi ska lösa detta, sonen har nämligen ett gott minne och kommer ihåg att man får en peng av tandfén när man tappat en tand. Jag måste alltså komma på något bättre, men som ändå inte tar bort magin i det hela. Så jag sätter mig brevid honom i soffan, där följande konversation utspelar sig;

Jag: Vet du, jag fick nyss ett sms från tandfén att man kan få VÄLJA mellan två saker när man tappat en tand.
Sonen (stora ögon): Vaa? Vaddå?

Jag: Tandfén sa att man kan få välja mellan en peng i riktigt guld, eller så för tandfén över en slant till mamma så du kan få välja en liten leksak nästa gång du är i stan.
Sonen: Ja!! Jag vill välja en leksak!

Nu är det bara att hoppas att han inte kommer ihåg detta till nästa gång, det kan bli dyrt.
Han har nämligen många tänder kvar att tappa.

12-10-09

Idag kom lilla trollet hem efter att han varit hos mormor och morfar i två dagar och två nätter. Jag har saknat honom galet mycket. Även om det så klart är skönt med lite egentid, men när han väl kommer hem så faller alla pusselbitar på plats på något vis. Att höra att även han har saknat mig värmer ett mammahjärta <3

Nu ska jag snart ha en Skypedate med finaste S framför Hollywoodfruarna, så mysigt!


Jag ska försöka göra mina blogginlägg lite fyndigare. Jobbar på det.

"De som kommit på lagen är glädjedödare, klart man måste kunna ta en starköl på sjön"

Orden kommer från Ulf Brunnberg, och han pratar om sjöfyllerilagen och promillegränsen på 0,2. Kändisarna rasar står det på Aftonbladet.

Lagen "försvårar den sociala samvaron för båtfolket" och "saboterar nöjet av att kunna välja måltidsdryck till sjöss", menar bland annat Ulf Brunnberg, Bert-Åke Varg, David Hellenius, Peter Magnusson och Anders Berglund. 

– Lagen är så urbota dum. Krogägarna får ju stänga igen. Jag är emot fylleri men det är klart att man måste kunna åka båt och samtidigt få trivas på sjön, säger Bert-Åke Varg.
Den pensionerade skådespelaren är starkt kritisk mot lagen.
– Det är så fruktansvärt överdrivet. De som infört lagen är fanatiker.  Jag vill jämföra dem med terrorister, de går inte att lita på. Och de ska bekämpas på samma sätt. 

Men hallå? Är de på riktigt? Hur kan man försvara sjöfylleri? För det är ju precis vad de gör, fast de väljer sina ord. Och stackars Ulf Brunnberg som blev så sur att han sålde sin sista båt på grund av detta. Bufuckinghu. En annan krake var upprörd för att han nu var låst till att dricka alkohol på sin egen ö, och kunde inte ta en öl hos grannen på den andra ön. Eh nej...så klart inte, om du hade tänkt att åka med båten efteråt. Tänker personen samma sak om bilkörning?

Alltså jag blir så förbannad över denna synen. Hade tänkt ut ett jättebra inlägg i fråga, men när jag satte mig ned för att skriva så vill jag bara säga att de är dumma i huvudet allihopa. Men jag hade tänkt skriva ett vuxen inlägg, jag hade faktiskt det.

Snart är semestern slut.

Nu börjar det bli dags snart. På måndag. Mindre än en vecka. Jobb efter semestern. Jag är inte alls redo, och skulle helst vilja vara hemma minst lika länge till och samla kraft och energi. Glädjs åt min fina kollega som nyss fått en ljuvlig dotter och får vara hemma och njuta av henne i ett år. Blev också glad när min andra kollega skrev på facebook att hon saknade mig. Jag förstår att det har varit tufft för henne när hon varit ensam i några veckor, jag vet själv hur det känns - och hur det kommer kännas efter nästa vecka när hon går på semester. Men en vecka tillsammans får vi i alla fall och jobba på, teamwork!

Utan mina fina kollegor så hade jag nog inte pallat, det är så många faktorer som gör att jobbet ibland känns tungt och övermäktigt. Som att trampa i havregrynsgröt. Men många av de människor jag möter i mitt jobb som kommer och är i tuffa situationer är så himla roligt att jobba tillsammans med! Att tro på de personer som ingen annan tror på. Det är ju därför jag jobbar med människor.

Jag har stora förhoppningar på hösten, och försöker verkligen tänka positivt. Vidareutveckling är a och o för att man skall trivas på sitt arbete. Mycket spännande. Och jag ska få gå en spännande kurs via jobbet också.

Ni märker att jag verkligen försöker med positivt tänkande?

Jag förstår inte.

Visst, barnet är gulligt och så det är de flesta barn. Men varför denna hysteri kring klippet? Jag tycker det mest låter skrikigt, och mer kan man kanske inte begära av en 3-åring. Jag kanske skulle lägga upp ett klipp där jag sjunger Manboy, men då skulle nog folk ringa polisen istället för Aftonbladet.


 

Jag saknar skrivandet.

Jag saknar skrivandet. Jag skrev mycket förut. Noveller, artiklar och dikter. Jag törs faktiskt säga att jag var rätt bra på det. Nu vet jag inte om jag är bra på det. Flera somrar när jag läste på gymnasiet jobbade jag på Norrköpings Tidningar i Finspång och trivdes jättemycket.

Jag minns när min fina lärare på Marieborgs Folkhögskola sa åt mig att inte tappa skrivandet, efter att jag sagt att jag skulle söka in på socionomprogrammet. Jag lovade henne. Men jag höll inte det löftet. Kanske ska jag börja skriva igen. Köpa en anteckningsbok och börja skriva ned de tankarna som man kanske inte skriver på sin blogg, och så får vi hoppas att de landar i diktform.

Ja, så ska jag göra.

Sommaren är kort.

Nu är jag på gränsen till bitter. Jo, faktiskt. Jag har semester, sedan drygt två veckor. Det är en välbehövlig semester av flera olika anledningar. Den kom i rätt tid så att säga. På sin semester (läs: sommarsemester) så är det meningen att man ska bada, sola, klippa gräsmattan och bli solbränd, dricka saft och äta bullar och kanske åka ut och fiska. Sommarsaker.

Glöm det 2012.

Regn, regn, regn till förbannelse. Sol i någon timme max (gångerna det har hänt kan jag räkna på ena handen), och sedan det där sabla regnet igen. Det är orättvist och jag blir sur.

Men kollegan börjar sin semester for real på måndag, och hon har sagt att solen ska komma då. Jag uppfattar henne som en ärlig och klok person, så jag räknar iskallt med att värmen kommer då. Jag har ju ändå en semestervecka kvar, och hoppet är det väl det sista som överger en. Solen övergav mig när jag började min semester.



 

Någon av vinnarna ESC 2012.

Jag blir provocerad av Frida.

Jag blir provocerad av Frida som går ut i media med en tyck synd om mig mentalitet.

"Men snart därefter fick hon ont i ryggen och axeln av att jobba och klarade inte av att jobba i samma takt som förut. – En bra månad har jag fått ut 7000 kronor max och vissa månader, som nu, har jag inte tjänat någonting. Hennes axel värker ständigt och under intervjun masserar hon den hela tiden. –Jag är jätterädd för att slita ut mig helt. När jag inte har jobbat känns det bättre, men jag ska jobba i kväll. Jag kan inte tacka nej."

Om Frida har fått en förslitningsskada som faktiskt påverkar hennes arbetsförmåga så kan hon begära ett läkarutlåtande som hon lämnar in till arbetsförmedlingen och kanske är hon då berättigad till en lönebidragsanställning vilket möjligen ökar hennes chanser till en bättre ekonomi. Eller så ska hon kanske ta en annan typ av arbete? Omskola sig? Rehabilitera sig?

"För att få ut tillräckligt med pengar så att hon klarar sig har hon börjat sälja möbler och pantsatt en del smycken. Men även kompisar har erbjudit sig att hjälpa. – Men det är inte deras uppgift att försörja mig."

Nej, det är inte dina kompisars uppgift att försörja dig. Frida har tillgångar som hon inte använder sig av. Frida har en bostadsrätt som hon kan avyttra och där få pengar nog att hyra sig en lägenhet. Jag förstår mycket väl att hon inte vill det, och jag kan förstå att det suger hästballe att ens behöva tänka tanken. Men så funkar det. Hon kan inte få försörjningsstöd, för varför ska hon det? Skattebetalarna ska inte behöva betala för hennes eventuella lån på lägenheten. Eller ens hennes uppehälle när behovet kan tillgodoses på annat sätt genom försäljning av bostadsrätten.

Det jag menar är att det finns lösningar på hennes situation. Jag tycker det är osmakligt att gå ut i media och säga att vissa månader får hon äta knäckebröd för att hon inte har pengar. Nej, för att det finns kanske en anledning till att du inte får försörjningsstöd. Du har tillgångar. Vad vill du uppnå?

Pretto-kärringen skriver.

Okej, det var skönt ett tag att vara utan karln. Men nu börjar jag faktiskt sakna människan, men jag vet att han har det roligt där borta i det andra landet. Dricker billig öl, insuper (haha) lite kultur och förhoppningsvis letar efter en riktigt fin födelsedagspresent till sin livskamrat. På tisdag natt kommer han hem igen.

Men jag och lilltrollet har det rätt bra vi också. Igår var vi på bio och hade de mysigt. Hade gärna sett filmen i 3D, men den gick inte för tillfället. Idag kör vi en slappardag. Äter i vardagsrummet, slöglor på film. Om vädret blir lite bättre så ska jag plocka bort trollets stödhjul på cykeln och sätta fast en cykelstång och sen cyklar vi till Willys och köper mer juice.

Jag känner mig faktiskt lycklig, jag har egentligen allt man kan önska för tillfället. Och om det gör mig till en jävla prettokärring (ja jag blev kallad det, tyckte det var hysteriskt roligt med tanke på att alla som känner mig med största sannolikhet tänker motsatsen!) så får jag väl vara det då! Ta dig samma människa och se att de orden mer reflekterar vem du är ;-)

Tjoo hooo!

12-04-26

Men hej och hå vad det var annorlunda i blogspot mot sist jag skrev. Betyder det att det var länge sen? Ja, så är det kanske. Men vet inte ens vilka eller om någon läser, det går inte direkt på högvarv i kommentarsfältet vilket gör att jag inte känner pressen. Så om du läser får du gärna skriva vem du är och kanske lite mer!

För tillfället är jag gräsänkling eller vad man säger. Sambon har dragit på långhelg till Krakow där de ska svänga sina lurviga, ta några glas öl (hahahahahah) och besök Auswitch. Förmodlingen inte samtidigt. Förhoppningsvis inte samtidigt. Jag och sonen skall ha myshelg hemma och hitta på massa kul! I morgon efter dagis/jobb ska vi gå och köpa lite fredagsmys. Sen hem och göra smarriga hamburgare och potatisbåtar.
Lördagen blir det först att åka in till stora staden och gå på bio, vi ska se Piraterna. Senare kommer F förbi och vi ska göra pizza tillsammans. Kolmården blir det den 1a maj också, där Ulrik Munther skall uppträda till sonens stora glädje.

Nu börjar det bli dags att natta barn! See you when I see you.

Jag tänker..

Jag tänker som så att ibland kan det vara nyttigt för alla att se sig själv från andras perspektiv, och inte ikläda sig offerkappan och skylla världens bekymmer på sina medmänniskor. Alla har vi varit med om skit i livet som gör det extra tufft att ta sig för saker, vissa mer än andra. Men till slut kommer en punkt i livet där det inte spelar någon roll vad "alla andra gjort", där man får gå till sig själv och kolla vad jag kan göra för att skapa det livet som jag vill ha. Att ta ansvar för sin egen verklighet. Och sluta missunna det andra har, eller hur man tror sig veta hur andra har det. För oftast vet man inte det.

Jag är nöjd med mitt liv, det är tufft ibland - som för alla. Men jag har slutat att skylla på människor runt omkring mig och skapar min egen lycka. I medvind och motvind. Det tycker jag alla borde göra, det kan göra dig gott.

Det sämsta man göra är att jämföra sin egen livssituation med andras.

Bara en spontan tanke så här på måndagsmorgon ;-)

Mina tankar kring hen.

Jag är en motståndare till 'hen' - kan man väl säga. Jag ligger relativt lågt i diskussionerna, för jag orkar inte argumentera och var och en har rätt till sin åsikt angående ordet. Det respekterar jag. Men här i min anspråkslösa lilla blogg tänker jag försöka ge min syn på saken, och så får det låta som det gör.

Som sagt, jag tycker inte alls om ordet. Jag tycker det är en larvig påhitt som låter otroligt illa. Vi föds antingen till flicka eller pojke (ja en del föds tvåkönade, men där finns det ett annat ord och det är en helt annan diskussion). Det heter hon eller han, man är flicka eller pojke - inget annat. Flickigt eller pojkigt däremot får jag en allergisk reaktion mot. Alla är vi individer med olika preferenser, det handlar snarare om att vi skall arbeta mot ett mer jämnställt samhälle för båda könen.
En lång väg, jag vet - men att lägga till en så kallad neutral könsbenämning tror jag istället gör att det känns mindre okej att faktiskt vara flicka om man vill vara det, eller pojke om man vill vara det. För fasiken, det är ju så vi är skapade - ta tag i de verkliga problemen istället.

En vanlig missuppfattning

...att det enda personer inom min yrkeskategori gör är att....räkna hur mycket pengar folk skall få eller inte. Jag blir så trött och ledsen på den här missuppfattningen, och skulle mer än gärna köra en hel harang varje gång om hur liten del som är egentligen just det. Och hur stor delen är som leder fram till det. Men ibland blir man bara för trött, och skriver ett surt blogginlägg istället. Det handlar om arbete i familjer, självklart kring ekonomin, men även runt omkring. Samverkan med andra inom samma förvaltning, med andra samarbetspartner, det handlar ofta om en klump i halsen, oro i magen och en önskan om att rädda världen. Och ofta en insikt att det inte alltid går. Känslan som följer med den insikten. Så känns det ibland, och mer ofta än sällan den senaste veckan. När man river sitt hår och i frustration bollar med sina underbara kollegor hur man nu skall gå vidare. När det man tänkt inte blir.

Men självklart också känslan man får när det går bra, när personer lyckas! När man får credd för sitt arbete från de personer man i grund och botten arbetar för, tillsammans med. Det är då allting är värt det.

'Cause every little thing gonna be all right.

Det är inte alla dagar som går precis som man har tänkt sig, och som efterlämnar de känslor och tankar man önskar. I mitt arbete möter jag olika typer av människor, i olika livssituationer - och jag älskar mitt jobb, just för att det är så varierande. Man får en bild av hur människor kan fungera, och lär sig mycket nytt.

Vissa människor vill man bara ge en ordentlig kram och säga att allt kommer ordna sig, medans man med andra får lust att ruska om, ta i örat och be dem skärpa sig.

Idag har det varit en sån dag, där jag fått uppleva båda dessa känslorna.

Klokhet.

Sometimes you have to distance yourself from people. If they care, they will notice and be bothered. If they don't, you will know where you stand. 

Det där med människor och apor.

Idag när sonen och jag promenerade hem från dagis i solskenet så hade vi ett djupt samtal om vart vi människor kommer ifrån.

Sonen: Mamma, har vi varit apor innan vi blev bäbisar?
Jag: Hur menar du nu gubben?
Sonen: A på dagis har sagt att vi var det.
Jag: Det är olika vad människor tror att vi kommer ifrån. En del tror att vi människan var apor först. Jag tror att det är Gud som skapat människan och att han finns uppe i himlen för att hjälpa oss om vi behöver.
Sonen: Jaha, men DET tror jag också.

Jag som kristen har ju självklart en önskan om att sonen skall följa i samma fotspår, men vill också att det skall komma från honom själv om han väljer det. Det ska inte vara något som 'bara blir'. I vår diskussion ville jag på en 5-årings nivå försöka få fram detta.

Jag: Men du ska veta gubben att det du väljer att tro på ska känna bra i hjärtat, och det är okej att tro på olika saker. Så länge man mår bra och är lycklig.
Sonen: Ja det är det mamma, det är okej.

Jag älskar när vi får de här stunderna tillsammans, och han ställer sina frågor. Han är en fantastisk liten person att diskutera med. Jag älskar dig gränslöst lilla gubben.

Min läkare skrev att jag har en störning

Det är faktiskt helt sant, och jag tyckte det lät hysteriskt roligt. Nu är det inte så allvarligt som det kanske låter. Det var min tandläkare som skrev det på mitt behandlingsunderlag när jag var där idag. Det är en käkfunktionsstörning, tydligen kallar de tandgnisslande för det. Och kanske kan jag komma att behöva en bettskena sa de. Men att jag inte kommer använda en bettskena. Hur ska jag kunna sova med det liksom? Och de kostar ju runt 3000 kr, och roligare saker kan man lägga pengarna på. Det räcker med alla pengarna som jag måste betala för all annan tandvård jag måste göra. Jag får väl på något vis skylla mig själv som i flera års tid har undvikit att gå till tandläkaren, för att jag tycker det är läskigt. Nu får jag surt betala priset.

2012-01-24

Jag har insett hur oerhört mycket jag älskar mitt jobb. I alla fall 99% av tiden. Det gör mig lyckligt lottad. Jag får möta så många olika typer av människor som jag säkert inte skulle möta annars. Olika svårigheter i deras liv har gjort att de sitter framför mig och berättar. Ibland mer, ibland inte lika mycket.
Jag får en chans att möta dem just där och då, och tillsammans med dem försöka komma fram till hur de skall komma vidare på bästa sätt. Vid ett nytt möte med en för mig helt ny människa, så försöker jag att alltid komma in utan förutfattade meningar. Bilda min egen uppfattning. Ge en ny chans. Jag är inget proffs på något sätt, det finns mycket jag kan utveckla. Och många saker tycker jag är riktigt jäkla svårt. Men jag älskar mitt jobb. Och det är värt mycket. Och mina fina kollegor gör att de tuffa dagarna också är hanterbara.

Men visst får jag brytet ibland också.

Dag 7: En låt som påminner om tuffa tider, som jag fortfarande får den ”där känslan” av.

Eget rum?

Varför ha ett eget rum för sina leksaker egentligen när det finns ett helt vardagsrumsbord?

Dag 6: En låt som påminner om min nuvarande bästa vän.

Dag 5: En låt som får mig att tänka på en gammal vän.

Alicia - you know it :-)

Det var inte jag!

Jobbigt läge när man mellan besök käkar ägg på rummet. Det ska jag inte göra igen. Äggskal luktar, så det var faktiskt inte jag. Men man skulle ju lätt kunna tro det om man inte visste att jag var en väluppfostrad flicka.

Sent from my iPhone

"Om jag någon gång ser en leende joggare ska jag överväga saken..."

Senare i eftermiddag skall jag gympa förstår ni. På Friskis och Svettis. Så där som de duktiga människorna gör. Vi kan alla komma överens om att motion inte är min kopp te. Jag försöker undvika det så gott det går, och tar hellre en kaka till. Men det får ju också sina konsekvenser, att ta en kaka till och inte gympa som normalt folk. Men när man börjar komma upp i åldern (blir 28 i år) så ändras ämnesomsättningen, har jag märkt. Jag kan inte riktigt längre äta vad jag vill utan att det får sina konsekvenser, och det har jag mycket svårt att acceptera. Men måste väl acceptera det om jag vill kunna känna mig bekväm i mig själv.
Att gå upp 15 kilo på ett halvår är mycket för mig. Så nu har kollegan dragit med mig på ett pass gympa, och jag har dammat av mina flashiga gympaskor och gympakläder (ja, jag äger faktiskt sådana). Gäller bara att komma i dem också, det var ju det där med ämnesomsättningen jag nämnde förut...

Det kunde ju gärna få vara lite enkelt bara...

Dag 4: En speciell låt för dig och din älskling.

Dag 3: En låt av en artist som jag beundrar.

Mrs Special

Lilla mysgumman är rolig hon. Hon står och vrålar vid ytterdörren och vill ut. Så jag släpper ut henne. Då springer hon direkt runt huset, in på altanen, ställer sig vid fönstret och vill in. Och så där håller vi på på vår gata i stan.

Dusch

Vi tar en dusch på vägen. Gamla Bettan måste ju få sitt med :-)

Testing.

Testar mobil-blogg-funktionen.

Socialisering.

Då ska man snart åka och socialisera sig. Sånt där som jag inte är bra på privat.
Men det blir tårta, så jag får äta mycket och prata lite. Det kommer folk som jag inte träffat på mycket lång tid, och det finns kanske en orsak till det. I sådana här fall är det extra tur att man har barn, för fokuset har en förmåga att hamna på dem. Min son kan jag prata om hur mycket som helst. Mammas älskling.

Dag 2: En låt som påminner om någon speciell tid/period i mitt liv.

Dag 1: en låt som beskriver min musikstil

Jag tycker onekligen att det är svårt att hitta den där låten som skulle representera min musiksmak. Musiksmaken är bred, och olik sig själv. Men lugnet i den här tycker jag om, och generellt sett så tycker jag mest om den typen av musik.

14 dagars musiklista

Jag känner mig rastlös, och eftersom jag är en riktig fjant när det gäller sådana där 'listor' som egentligen är ganska larviga, så kör jag på en sån eller två. Okej nu ljög jag, jag tycker de är roliga - men tror knappast att någon annan finner ett intresse i detta. Men men, so be it.

Utmaningen går ut på att lägga ut en låt/video varje dag under två veckor och sen ska man berätta lite varför man just valden den låten. Jag kommer lägga upp YouTube klipps så blir det enklast för alla att titta/lyssna. Jag börjar redan i nästa inlägg med Dag 1.

Alla relaterade inlägg kommer ligga under kategorin ”14 dagars musiklista”. Då kör vi!

Dag 1: En låt som beskriver min musikstil.
Dag 2: En låt som påminner om någon speciell tid/period i mitt liv.
Dag 3: En låt av en artist som jag beundrar.
Dag 4: En speciell låt för dig och din älskling.
Dag 5: En låt som får mig att tänka på en gammal vän.
Dag 6: En låt som påminner om min nuvarande bästa vän.
Dag 7: En låt som påminner om tuffa tider, som jag fortfarande får den ”där känslan” av.
Dag 8: En låt som påminner om en speciell dag.
Dag 9: En låt som betyder mycket för mig.
Dag 10: Den bästa låten just nu.
Dag 11: En låt från min favorit artist of all times.
Dag 12: En låt från en ny favoritartist.
Dag 13: Den bästa videon just nu.
Dag 14: En låt som gör mig glad.

Fredagen den 13e

Idag är det fredag - och veckan har känts alltför lång. Jag har den senaste tiden tyckt att veckorna bara rusar förbi, men inte den här veckan. Den har gått långsamt. Men nu är det fredag, och fredagsmackan har nyligen intagits på jobbet. Jag har ett möte halv två, annars är det bara att sortera papper som jag har att fylla dagen med. Men jag ska väl inte klaga på att det är lugnt egentligen, jag vet ju att snart blir det fullt ös igenom i och med att det är månadsskifte och pengar skall bifallas eller avslås.

Sen tycker jag att vädret kan ta och bestämma sig också. Kallt och varmt och vartannat, man vet aldrig om man klätt barnet rätt vid dagislämning utan jag får gå mer på magkänslan. Det brukar funka. Att följa magkänslan.

Inbjudningskorten till sonens födelsedagskalas är skickade också, och sen ska bakning och inköp inför det planeras. Den 28e blir det av. Den 1/2 fyller han år. 5 år. Stora killen. Skolan snart.
Det där med att bjuda in barn till kalas tycker jag är skitsvårt, och jobbigt. Självklart vill jag inte att något barn skall känna sig utanför, men samtidigt så skall ju sonen få bestämma vem som han skall bjuda. Alla kan vi inte bjuda, vi får inte plats. Det hade varit enklare om dagis bestämde sånt där åt oss föräldrar, så hade man bara fått gilla läget. Men då hade jag väl gnällt över att de frångick självbestämmandeprincipen istället. Så det får bli som det blir. Vi har bjudit de vi har bjudit. No more, no less.

Nu ska jag roa mig med att poppa musik på kontoret och sortera in papper i akt.

I'm just a dreamer.

Då var helgerna slut, och allvaret börjar snart igen. Har varit ledig sedan i torsdags, och börjar jobbet igen på onsdag. Har varit riktigt skönt att inte tänka på så mycket mer än att sonen ska ha mat och rena kläder, och därefter ta dagen lite som den kommer.

Jag har fått frågan om jag har något nyårslöfte. Nyårslöfte. Jag brukar vara försiktigt med vad jag lovar om jag inte vet med all säkerhet att jag kan hålla det. Jag skulle kunna köra klassikern; sluta snusa och komma igång med träningen. Men det vet vi väl alla hur det skulle sluta. Tankarna kommer genast till den 1,5 vecka jag körde LCHF och inte fick dricka coca cola. Det var en riktig pina, jag skojar inte. Men jag försökte.
Och jag kommer ihåg när det började skita sig igen. Vi hade vid tillfället frukostmöten varje tisdag på jobbet. Jag promenerade dit (ha! motion) och brukade (brukar) köpa en kaffe på OK på vägen.
Svårt när coca colan var precis vid disken då jag skulle betala. Men en liten burk är ingen fara. Så jag köpte en liten burk, och gömde den i jackan som en fullfjädrat alkoholist och drack den i panik. För tänk om någon skulle se? Men vem skulle egentligen bry sig?

Jag snackar istället nyårsutmaningar. Jag skall försöka att sänka kraven på mig själv, och inse att jag är okej ändå. Jag skall jobba på att vara mer social, sen får det bära eller brista.

Gåshud.

Människorna på bussen.

Idag åkte jag buss med sonen. Han ville sitta längst bak, för det gör de coola människorna säger han. Så vi var väl extra coola idag. Längst bak i bussen har man mycket bra utsikt över de andra människorna som kliver av och på. Alla satt vi på samma buss, med olika syften att ta oss någonstans.
Ibland när jag sitter så fastnar jag i tanken om vem vilka de andra människorna är, och hur deras livssituation ser ut. Nästan alla typer finns respresenterade.
Den äldre farbrorn frågar tonårskillen med hörlurarna om han har en penna att låna ut, det har han och lånar ut den. Farbrorns ansikte spricker upp i ett leende, precis som om han tänkte att det fortfarande finns hopp om dagens ungdom. Han skriver någonting, och lämnar tillbaka pennan. Där. Två annars för varandra okända människor växlar ord, skapar ett möte. Om inte farbrorn hade behövt en penna på just den bussen hade de två med största sannolikhet aldrig pratat. Möten.

Jag svamlar, men det gör ingenting. Jag ska fortsätta att sitta längst bak i bussen och iaktta människorna som åker med mig. Kanske pratar jag med någon ibland, kanske pratar jag med någon främling om jag har en bra dag. Gör det du med, du vet aldrig vem du träffar. Det kan bli riktigt intressant.