Idag åkte jag buss med sonen. Han ville sitta längst bak, för det gör de coola människorna säger han. Så vi var väl extra coola idag. Längst bak i bussen har man mycket bra utsikt över de andra människorna som kliver av och på. Alla satt vi på samma buss, med olika syften att ta oss någonstans.
Ibland när jag sitter så fastnar jag i tanken om vem vilka de andra människorna är, och hur deras livssituation ser ut. Nästan alla typer finns respresenterade.
Den äldre farbrorn frågar tonårskillen med hörlurarna om han har en penna att låna ut, det har han och lånar ut den. Farbrorns ansikte spricker upp i ett leende, precis som om han tänkte att det fortfarande finns hopp om dagens ungdom. Han skriver någonting, och lämnar tillbaka pennan. Där. Två annars för varandra okända människor växlar ord, skapar ett möte. Om inte farbrorn hade behövt en penna på just den bussen hade de två med största sannolikhet aldrig pratat. Möten.
Jag svamlar, men det gör ingenting. Jag ska fortsätta att sitta längst bak i bussen och iaktta människorna som åker med mig. Kanske pratar jag med någon ibland, kanske pratar jag med någon främling om jag har en bra dag. Gör det du med, du vet aldrig vem du träffar. Det kan bli riktigt intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar